minemale

En gång satt min far och jag och tittade på TV ihop. Plötsligt sa han rätt ut i luften, "Maja, Tänk på att du inte kan rädda honom, Han är trasig. Trasslig. Du Kan inte rädda honom". Jag tittade vidare på TVn, sa "nähä" och sket i det. För min plan var inte att rädda dig. Jag var inte din livboj. Jag skulle inte rädda någon. Det enda jag skulle göra var att älska dig, linda bommul runt dina trasiga kanter och visa på vägarna du inte skulle gå. Varna dig för allt som kunde gå snett. Visa dig det ljuva livet. Slicka din sår. Men rädda. Nej. Det var inte det jag skulle göra. Ibland tänker jag på vad farsgubben sa, som om han visste. Allt gick åt helvette. Var det uppenbart. Såg alla utom jag? Jag kan inte säga att jag ångrar mig. Men tanker far. Vad hade hänt om. Om jag svalt allt pappa sa och struntat i vad jag kännde. Struntade i dig. Ingenting.
 Men jag antar att jag skulle slippa vara den som stod med trasiga kanter nu.