Hej födelsedag!
Snart tjugo år och festen har redan börjat!
Jag tog tåget ner till stockholm i fredags och visste att överaskningar vara att vänta. Jag visste dock inte att helgen skulle bli så speckad, så perfekt.
Jag började med att laga en middag till Anna, potatisplattor och lövbiff i gorgonzolasås, volymen på max, vin, mys och ett ess i bakfickan - livekonsert!
Spelning på klubb 44, 100 pers, jag och Anna, Timo Räsinän, intimt som fan. Festen blev grym. (har redan ett inlägg om den, för er som vill njuta mer av livets goda) Lördagen vaknar vi alldeles lagomt klockan 11 och mår som två ägg. Men, lite dusch på det och vi var redo för nästa grej. Uppdag Kate Moss, en dag som modeller. Det var lång väntan men ack så roligt att bli sminkade och fotade på riktigt. Grymt tacksam över att allt som känns inte syns. När fotograferingen var klar avslutade vi besöket med att åka från strikta stureplan till mer softa Söder, och åt på grekresturang. Avslutning som en gud. För trötta för att ens orka ett besök på favoritklubben åkte vi hem med bussen, njöt av stockholm i nattljus och tittade på en film. Somnade dock innan slutet, är inte riktigt säker på om the lovers fick varandra? Hoppas, för amerikanernas skull.
Idag var det dagen Å som i Återbesök. Lidingö väntade, och efter en repa på stan hämtade dom mig och återseendet blev kärare än förväntat. KalleMan hade gått från bäbis till pojke, hans röst var annorlunda, hans kropp var större och han hade rikligt med hår. Han var lika glad att se mig som jag vart av att se honom så glad av att se mig. Han kramade mig, pussade mig och visade mig alla nya leksaker. Bland annat en nykelpiga han döpt till, tro det eller ej - Maja!
När jag satt på tåget hem kom vemodet, ensamheten, mörkret. Men sen kunde jag inte låta bli att le, jag är så levade, så lycklig. Ett adjö är alltid jobbig, men lätt att det var värt det. Det är alltid värt att gå vidare från något bra. Minnena är alltid kvar. Kännslorna. Musiken.
Väl hemma i leksand insåg jag att detta inte var något att deppa för. Snö. Sen att jag knappt hann komma till Uppsala innan mina vänner ville träffa mig gjorde inte saken värre.
Jag var välkommen hem.
Jag tog tåget ner till stockholm i fredags och visste att överaskningar vara att vänta. Jag visste dock inte att helgen skulle bli så speckad, så perfekt.
Jag började med att laga en middag till Anna, potatisplattor och lövbiff i gorgonzolasås, volymen på max, vin, mys och ett ess i bakfickan - livekonsert!
Spelning på klubb 44, 100 pers, jag och Anna, Timo Räsinän, intimt som fan. Festen blev grym. (har redan ett inlägg om den, för er som vill njuta mer av livets goda) Lördagen vaknar vi alldeles lagomt klockan 11 och mår som två ägg. Men, lite dusch på det och vi var redo för nästa grej. Uppdag Kate Moss, en dag som modeller. Det var lång väntan men ack så roligt att bli sminkade och fotade på riktigt. Grymt tacksam över att allt som känns inte syns. När fotograferingen var klar avslutade vi besöket med att åka från strikta stureplan till mer softa Söder, och åt på grekresturang. Avslutning som en gud. För trötta för att ens orka ett besök på favoritklubben åkte vi hem med bussen, njöt av stockholm i nattljus och tittade på en film. Somnade dock innan slutet, är inte riktigt säker på om the lovers fick varandra? Hoppas, för amerikanernas skull.
Idag var det dagen Å som i Återbesök. Lidingö väntade, och efter en repa på stan hämtade dom mig och återseendet blev kärare än förväntat. KalleMan hade gått från bäbis till pojke, hans röst var annorlunda, hans kropp var större och han hade rikligt med hår. Han var lika glad att se mig som jag vart av att se honom så glad av att se mig. Han kramade mig, pussade mig och visade mig alla nya leksaker. Bland annat en nykelpiga han döpt till, tro det eller ej - Maja!
När jag satt på tåget hem kom vemodet, ensamheten, mörkret. Men sen kunde jag inte låta bli att le, jag är så levade, så lycklig. Ett adjö är alltid jobbig, men lätt att det var värt det. Det är alltid värt att gå vidare från något bra. Minnena är alltid kvar. Kännslorna. Musiken.
Väl hemma i leksand insåg jag att detta inte var något att deppa för. Snö. Sen att jag knappt hann komma till Uppsala innan mina vänner ville träffa mig gjorde inte saken värre.
Jag var välkommen hem.
Nu ska jag sova och drömma om nästa äventyr, jag har hört att det lär bli ett bra ett, jag ska ju själv medverka i det!
Godnatt!
Godnatt!
Roligaste, tokigaste och alltid festligaste Zebrorna i stan!
Kommentarer
Trackback
