minemale

Jag har aldrig gjort så mycket som jag gör just nu, alla dessa bollar jag ständigt håller i luften, det är skolan, det är läxorna, det är vik-jobben, det är helgjobbet, det är mina vänner, det är egentid, det är familjen, det är telefonprat, det är tvättning, det är fixning, det är tamefan allt. Jag förstår att jag inte hinner med, egentligen.
Men, jag har aldrig gjort såhär mycket, jag har aldrig mått såhär bra. Det går som på räls, tror jag. För jag varken hinner eller vågar känna efter helt hundra.
Alltså, Jag har aldrig gjort såhär mycket, jag har aldrig mått såhär bra, men jag har heller aldrig varit så nära att ständigt förlora kontrollen och falla snabt, djupt och hårt.
Och jag kan inte låta bli att undra, vem ska hjälpa mig upp denna gång?  Sanningen är att jag väl inte kommer våga visa förens det är försent. För om jag faller, vad händer då?
Jag är en drivare, jag gör saker, jag ordnar, tar ansvar, fixar donar och ställer upp! Ibland känns det som att om inte jag gör, så gör ingen annan det heller. Jag antar att jag fått lära den hårda vägen att  "vill du få något gjort så får du göra det själv". Och det gör jag, åt alla andra också.
Och visst, det kan jag väl göra, för jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på det. Men, det som känns så olustigt är när folk börjar ta mig för givet. Då plötsligt är tjusningen med att ordna och fixa borta, för då är det ingen som bryr sig längre, då vet alla att jag gör. Känslan är stenhård, kännslan är livsfarlig. Jag hatar den. Man vill ha kred för det man gör, lagar jag mat vill jag höra att det uppskattas, fixar jag fest vill jag veta att det är bra, styr jag en fika vill jag veta att det känns rätt, jag vill få lite uppskattning på det jag gör helt enkelt.
Och jag vill absolut inte gå runt och känna att jag har ansvar över allt och alla hela tiden, och att jag är oumbärlig.
Man kan tro att det är en bra kännsla att känna att man är oumbärlig, oersättlig, men nej, det är det inte. Det kan vara så fruktansvärt irriterande att se att om inte jag ordnar något så blir ingenting gjort. En ständig press.
Men jag antar att jag själv har mycket del i det hela också. Jag måste låta andra ta ansvar för sina egna grejer, eller ibland, våra grejer.
Jag har alltid trott att jag är bra på att samarbeta, men nu har jag insett  att jag kanske inte alls är det. För ofta slutar det med att jag gör allt. Vilket inte beror på överinteligens, utan antagligen brister i min samarbetsförmåga. Dessutom har mitt liv tendens att också åka åt andra hållet; att om jag inte göra allt, så gör jag inte ett skit utan står istället brevid och tittar på, bitter och nollad.
Kanske är jag bara för snäll helt enkelt?
Eller för desperat för att stå ut med mig själv och inte göra någonting, och istället för att ha trisst så ställer jag till med ett jävla liv, hela tiden?
Först känns det ju bra, men ofta slutar det i ännu mera tomhet, är jag bra som är såhär energisk och fixig, eller är jag bara dryg som trampar på folks ensamhet och göra ingenting dagar?
Det är så fruktansvärt svårt att veta, och jag hatar det!
Och säg att jag skulle falla snabbt, djupt och hårt. Hur fan skulle någon kunna dra upp mig då?
Jag är ju inte där och ordnar saken, som jag brukar. Jag är där igen och trampar. Men det känns verkligen så, låg någon annan på botten skulle jag lätt göra vad fan som hellst för att få denne att kravla sig upp på benen igen. Men om jag nu är den som ligger där, så blir det bara halvhjärtat. Jag har sett det förut, tafatta försök som inte lett till nån resning.
Nu ljuger jag.
Två gånger har jag blivit nöjd. En gång kom J&J hem till mig och verkligen var där. En annan gång kidnappade E&P mig och ledde mig igenom mörkret till en uppryckning.
Men alla andra gånger. Alla gånger jag har velat gråta skrika och sparkat bakut, men hållit allt inom mig för att jag inte vet vem som tar emot. Alla gånger jag velat bli omhållen, men istället kramar alla andra. Alla gånger jag velat att någon endaste ska fråga hur det är, påriktigt. Alla gånger jag bett er bry er, och ni har fått mig att må ännu värre. Alla jävla gånger jag har försökt att få vara lite, lite, liten.
Och ärlig.
Sårbar.
Alla dessa gånger som jag har hållt allt innom mig för att sen komma hem ännu tommare än innan och insett att jag ger, men inget får och sen kännt mig ännu mera patetisk för att jag begär lika mycket av alla andra som jag själv skulle get.  Skuld. Skuld. Skuld.
Det är åt helvette att man räcker till åt alla andra än sig själv.
Och min dåliga karaktär som jag tummar på hela tiden. Allting jag gör, istället för att följa mina egna planer, för att sen bli besviken när ingen annan skiter i sitt liv. Det är ju dom som är smarta.
Som idag, jag planerade att gå i skolan, åka och jobba, åka och träna och sola, hem till läxböckerna och bara vara seriös och med mig själv. Var slutade det?
Jo, det blev ingen träning och inget solande, häng med en vän och lite självdestruktiv shopping. Sen gick det segt med läxorna och en massa tid las på alla andra än mig själv.
Hela tiden mig själv att skylla. Jag totalpulveriserar och förstör mig själv hela tiden. Hakar upp mig på ord som inte sägs. Som alla gånger jag inte fick höra att jag är snygg, bra och yes vilken tjej. Det gör så ont. 
För ibland räcker det inte med att säga till sig själv. Ibland räcker inte mina positiva lappar och gröna ögon. Egen ärlighet är inte alltid bäst. 

Jag ser var jag är påväg, men jag låtsas som ingenting, för detta är ju time of my life, eller?