minemale

Du älskade mig, och du svek mig. Inte bara en gång, utan två. Och jag hatar dig för det. Hade du gjort det om du visste vad som skulle hända, hade du gjort det om du känt hur jag kände, hade du gjort det om du visste att jag skulle få leva med en klump i magen inte bara en dag, utan resten av mitt liv. Hade du gjort det om du visste att jag skulle gå runt med ett hål i mitt hjärta som ständigt gjorde ont, skulle du ha gjort det om du visste att en del av mig skulle slockna och försvinna helt. Skulle du gjort det då, din fega jävel?

Vi var på fest, det var din fest. Det var helt galet och folk överallt. Vi hade väl glidit ifrån varandra, visst jag ser det nu, men ändå. Vi var ihop och jag var där för din skull. Jag ville att vi skulle vara "värd-par" ihop. Men det var du och din fest. Det var du som var värd och jag var bara din flickvän. Kvällen gick och det var dags att gå till öl-tältet och den stora festen. Du ville inte följa med, hellre festival sa du och stannade på gården. Vi pussade varandra och jag gick. Saken var bara den att det sög på byn och jag gick hem igen.

Gården var alldeles tom när jag och min vän kom tillbaka, men det var ju inget konstigt med det, timman var rätt sen. Jag trodde nog att du däckat. Tänkte gå upp och krypa ner bredvid dig och bara somna bort från oredan och fyllan. Sova ihop med dig var fortfarande det bästa jag visste.

Men någonstans i mig kände jag att något var fel, jag visste att det inte var helt rätt. Jag kände det redan när jag öppnade dörren och klev in. Jag klampade extra hårt i trappan för att du skulle höra att jag kom, så att du skulle kunna förhindra katastrofen. Men du hörde inget.

När jag kom in på ditt rum trodde jag att jag skulle svimma. Jag fick ingen luft, det var alldeles tyst. Det var inte som på film, det var bara som att verkligheten var borta. Där ligger du med din kuk framme, bredvid dig ligger ett äckel. En annan tjej i din säng, i vår säng. Sängen som jag tyckte så fruktansvärt mycket om.

Killen som jag tyckte så fruktansvärt mycket om.

Jag vet inte vad jag tänkte, jag fick inget syre. Sprutade tårarna? Antagligen. Jag skrek, hur kunde du?

Jag slog dig och jag slog henne. Du kastar dig ner på golvet. Jag sparkade dig. Jag slog dig hårt och nu grät jag. 

Ibland önskar jag att jag hade dödat dig.

Tillbaka till trappen, två steg ner, sen kom minnet, min väska var kvar på ditt rum. Och självklart måste jag ha den just nu. Snabbt tillbaka, ironisk, "nej, men låt inte mig störa, fortsätt ni." Ut, ut ut och bort. Ner för trappen. Jag grät så jag skakade. Jag fick astmaandning, du vet den där andningen jag får när jag är upprörd och full.

Jag och min vän satte oss på muren utanför ditt hus. Jag var förstenad, jag kunde inte röra mig. Jag Väntade på att du skulle komma springande efter mig. Jag sa att jag hatade dig, men visste att jag älskade dig. jag väntade, men du sprang inte efter.

Jag ringde min pappa, väckte upp honom och grät så mycket att han bara sa "jag kommer gumman min". Vi gick extra sakta ut till vägen, jag väntade fortfarande på att du skulle springa efter. Komma med en patetisk jävla förklaring som jag skulle dissa, men sen acceptera. Allt skulle ju bli bra. Jag hatade dig. Jag älskade dig. Men inte fan sprang du efter. På något vis kändes det som det värsta slaget. Du sket i mig. Varför sprang du inte efter? Varför är livet aldrig som på film?

När vi satt i diket och väntade grät jag inte mer. Jag spydde. Jag mådde så dåligt. Jag var arg, jag var ledsen, jag var förbannad. Jag saknade dig och jag äcklades av dig. Men samtidigt var jag nyfiken. Jag kunde inte sluta tänka på att du antagligen fortfarande hade en tjej på ditt rum. Vad gjorde ni, vad var jag värd? Min vän fick gå tillbaka, jag skällde på henne för att hon inte ville. Jag tvingade henne att gå tillbaka upp till rummet igen och kolla vad ni gjorde. Vet du det, att hon kom tillbaka?

På så vis sprang jag tillbaka till dig, och inte tvärt om. Förnedring nummer tre kan man kalla det.

Jag sprang efter dig.

Dagen efter ville du prata. Jag var helt förstörd. Du kom och vi pratade, jag tog inte tillbaka dig, inte då i alla fall. Du hade ångest, du skyllde på förvirring, du var full, du visste inget. Ni knullade inte. Du ville ha mig. Du sa att du ville att jag skulle vilja ha dig igen. Jag trodde dig, men var för stolt för att ta tillbaka dig direkt. Jag bad dig kämpa för mig, snälla, visa att du verkligen vill! Du lovade. Men du kämpade aldrig, inte riktigt.

Jag åkte till Bulgarien några dagar efter att vi gjort slut. Jag åker dit som singel, men jag gjorde ingenting med någon. Jag var dig trogen trotts att vi inte var ihop. Jag grät inte under hela resan, trotts att såret var färskt. Jag pratade om dig med mina vänner och visste att jag var beredd att ta tillbaka dig. Jag älskade ju dig, det gjorde jag. Du skulle också till Bulgarien några veckor senare, jag visste att jag inte skulle klara av att låta dig åka ner som singel, det skulle vara för riskabelt. Då skulle jag verkligen förlora dig, jag visste att någon annan skulle få dig. Det ville jag inte, du var min och så skulle det förbli tänkte jag. När jag satt på planet hem visste jag att jag skulle ta tillbaka dig.

Några veckor gick och vi sågs en del, vi var inte ihop, men nästan, vi knullade, vi gick på bio. Du kallade mig fortfarande älskling. Jag var så minimerad. Sen tog jag tillbaka dig.

På något vis trodde jag att jag var nöjd och lycklig.

Du åkte iväg, jag var hemma. Jag tänkte så mycket på dig, på oss. I mitt huvud intalade jag mig själv att allt skulle återgå till normalt när du kom tillbaka. DÅ skulle vårt riktiga liv börja, vi skulle ju ändå flytta ihop på riktigt. Jag litade på dig.

Under hela veckan fick jag två SMS, ett där det står att ni blivit rånade av en hora. Ett annat där det står att ni har det bra och att du saknar mig. Kommer du ihåg att du skrev att du älskade mig? Jag undrar om det var före eller efter du knullat den andra bruden. När älskade du mig i Bulgarien? Varför i helvete skrev du så, var det mig eller dig du ville lura?

Medans jag drömde om dig och vårt liv som skulle bli så bra, så var du återigen otrogen. Du knullade med en annan, skrev att du älskade mig. Återigen är det jag som är den dumma bruden, när blev jag så? När kände du att det var okej att behandla någon så?

Jag hämtade dig och dina kompisar från Arlanda. Jag körde 25 mil mitt i natten helt själv för din skull. Din och min, nu skulle ju vi vara ihop. Jag hade gjort mig lite fin, inte för mycket, men sådär lite lagomt fin så att du skulle se hur mycket jag tyckte om dig. Jag var nyfriserad, kommer du ihåg det? Planet var försenat såklart, men jag satt och väntade. Jag blev nervös, det var som om det var alldeles i början och jag fick pirr i magen av att tänka att jag snart skulle få träffa dig. Insåg du att jag var nervös, men väldig glad över att få träffa min pojkvän igen?  Tillslut kom ni, fyra sönderbrända killar i huvtröjor. Jag kunde inte hålla tillbaka mitt leende, jag var så lättad och glad över att äntligen få se dig på riktigt igen. Jag kramade dig och du pussade mig snabbt. Återigen kände jag att något var fel, jag blev så besviken, men höll tyst. Efter tre och en halv timme i bilen var vi hemma. Du hade fortfarande inte sagt att du älskade mig.

Vi la oss i våran säng och jag säger orden som jag ångrade så fort jag sagt dom. Jag frågade dig om du inte älskade mig fortfarande. Återigen läggs något tungt i rummet och luften försvinner. Du blir alldeles tyst och jag blir alldeles kall. Sen säger du att du inte vet. "jag vet inte", vad är det för ett jävla svar? Klockan var sju på morgonen och du börjar stor gråta. Jag är tyst, kollar på dig, tycker så synd om dig. Jag älskade ju dig. Jag tröstar dig, låtsas

som om du inte sagt något. Du börjar förklara dig, men du säger ingenting om henne. Allt får ett slut. Vi var slut, för att du inte visste om du fortfarande älskade mig. Sa du.

När kom du på det? varför sa du att du ville ha mig igen, varför lät du mig tro att du skulle kämpa, varför skrev du att du älskade mig när ni var i Bulgarien. Hur kunde du sjunka så lågt att du lät mig hämta er, hur kunde du låta mig sitta i en bil där alla utom jag visste att du inte ville ha mig. Varför lät du också dina vänner att trampa på mig?

Du gjorde mig verkligen till en dum jävla brud, ditt kräk.

Långt mycket senare vågar du berätta att du legat med en annan tjej under eran semester. Du kröp till korset, men samtidigt sa du att du inte trodde att vi fortfarande var ihop då när ni åkte till Bulgarien. Du trodde att jag aldrig tagit tillbaka dig, så du passade på att knulla lite. Åter igen vart jag en dum, liten jävla brud som inte ens förtjänade ett värdigt slut.

Det värsta var att medans jag fantiserade om våran framtid så sket du i mig ännu en gång. Det räckte inte med att ha sårat mig en gång, du fick bara lov att göra det igen. Totalt pulverisera mig, ignorera att jag fanns. Krossa det lilla jag hade kvar. Eller hur tänkte du?

  Var det värt det, var hon så bra att det var värt att förstöra varenda lite fin grej vi haft?

Kan du förstå hur jag har haft det? Jag önskar att jag kunde kastat all min ångest på dig. Nu blev tankarna värre, svartare. Allt var ju mitt fel, jag var så dålig att du inte ens brydde dig om att dumpa mig innan du startar upp nått nytt. Du är ett sånt fult jävla djur. Jag tänkte igenom allt, självklart såg jag ju. Jag hade gjort så många fel. Jag kunde förstå dig. Klart du skulle trampa på mig, vem annars? Du förstörde allt. Kände du dig nöjd? Vi träffades fortfarande, knullade fortfarande. Det var rätt bekvämt att ha mig ändå va? Förstod du inte att jag ändå hoppades, trots att jag visste att ni skulle ses igen. Trots att du var det största svin som gått i ett par skor ville jag ha dig. Samtidigt hatade jag dig. Ändå kunde jag inte sluta träffa dig. Det var svart efter varje gång du vart med mig. Jag var så tillintetgjord och du var vinnaren. Jag var ingen, hade inget. Fick inte ut något av att vi träffades mer än ångest. Ännu mera svart ångest. Tänkte du aldrig på det? Var du så dum att du trodde att jag kommit över dig och också bara ville åt din kropp? Fattade du aldrig att jag ville så mycket mer än så. Fattade du aldrig att efter varje gång du trängde in i mig och sen åkte därifrån, så grät jag? Ensamheten blev större efter varje gång. Hela tiden blev hålet i mitt hjärta större. Såg du aldrig det?

Och om du såg, varför slutade du inte?

Anna-Maja 15/4 2007