minemale

Tisdag 2/10, 2007. Nu tänker jag bara skriva ur mig allt.
Vacknade fem i morse, lite ont i magen, trött som ett as. Verkligt lycklig över att jag fick sova två timmar till. Vid sju, upp, men kunde inte öppna ögonen, idag var andra morgonen i rad som jag är igenkläggad i ögonen. Jag undrar vad det är, men har bestämt mig för att jag inte tänker ta reda på det förens i nästa vecka. Jag har lixom inte tid att vara sjuk. Morgonen flöt bra, duscha, kläpå, äta frukost. Gröten har börjat smaka ingenting igen, vilket är ett dåligt tecken. Åkte till jobbet sen. Jag tror jag gillar mitt jobb, nackdelen är bara all stress. Jobb. Skola. Jobb. Plugga. Umgås. Träna. Skriva. Läsa. Se Film. Vara med. Festa. Inte missa nått. Jag vet inte hur länge jag pallar. Idag var så fruktansvärt tungt. och det blir ju inte bättre av att jag inte är lojal mot mig själv och bara lyssnar på min egen röst, Min egen kropp. Min vilja, Min ork. Jag säger nästan Ja till allt. Jag måste verkligen sluta med det. Jag måste verkligen börja lyssna på mig själv. Jag är så fruktansvärt falsk. Jag ger rådet till andra, nästan dumförklarar dom som inte kan säga nej. Men själv, själv är jag exakt likadan. Jag har bestämt mig för att bara vara mig själv numera. Alltid. I alla lägen. Det är så onödigt att vara någon annan. Att sitta inne med saker jag vill säga. Jag vill vara den som säger det jag vill. Jag vill visa mig själv i alla lägen. Jag vet att jag är på god väg. Men nu. Nu. Nu släpper jag allt och bara kör. Ibland får jag höra att jag är för ärlig. Det skrämmer mig, för ärlig ska man var. Det värsta jag varit med om i hela mitt liv, var när jag var ärlig, gav mitt allt. Och litade på honom. Och han svek. Precis som min pappa svek min mamma. Jag undrar hur jag ska kunna bli normalt vuxen. När jag var elva år och lekte med barbi, gick leken alltid ut på att jag hade två barn och var skild. Varannan gång bedrog jag. Varannan gång blev jag bedragen. Alltid var jag ensamstående. Rädd för ett ärrat hjärta. Rädd för en sårad själ. Rädd för att vara förstörd. Men jag ska ändå släppa fram allt. Jag gjorde det litegran idag. Jag blev förbannad hemma, riktigt jävla arg. Så som jag var när jag var 15 och skitdryg. Men allt bara säckade ihop. Jag var hungrig, stressad, trött, rädd och ledsen. Klart jag blir förbannad. Jag blir ibland rädd för mig själv. Jag vet att jag har så fruktansvärt svaga gener i mig. Min Faster åkte akut in på psykhem idag, efter en lång mörk deprission. (igen) Jag blir så rädd. Men här hemma pratar vi inte om det. Pappa säger inte mycket. Konstaterar mer att såhär är det. punkt. Jag vill veta saker. Jag vill prata om det. Men det går inte. Istället tappar jag all kontroll och stormar ut ur huset. Så småningom kommer kvinnan, hittar mig i bilen. Öppnar dörren och säger att min pappa är ledsen över vad som hänt min faster. Att min pappa är ledsen, säger hon. Men vi pratar inte om det. Men vi skyller fars beteende på det. Men jag vet hur han fungerar. Jag vet hur denna så kallade familj fungerar. Här fungerar ingenting. Det finns inte ett kylskåp med basvaror. Det finns inte ett skafferi med basvaror. Här hjälper inte alla till. Här tar vi dagen som den kommer och datorn är viktigast. Här säger inte en pappa att jag älskar dig min dotter. Här är det ingen som kramar mig godnatt. Här är det var och en för sig. Men vi äter ihop, klockan åtta, ibland. Klart jag finner mig i situationen. Men ingenting fungerar. Idag skenade mina tankar. Jag tänkte på fenomenet familj. Vad gör man med sin familj egentligen. Har jag och min familj gjort familjära saker. Är vi en familj nu, eller bor vi bara ihop, denna konstiga skara människor. Jag fick för mig att jag saknade familjen. Min familj. Lilla lilla lillasyster. Var är du. Mamma, varför tappar vi kontakten. Pappa, varför ska livet alltid var lätt med dina ögon sett. Allting är inte alltid lätt. Men jag kan inte gråta hos er. Jag kan inte krypa upp i era famnar och låtsas vara liten. Jag kan inte låta mig vara ledsen med er. Jag kan inte berätta hur det är, ibland. För vi har inte den relationen, mamma, pappa, jag. Vem är jag att vara snart tjugo och drömma om en mors varma famn, en fars skyddande armar, för världen är stor och farlig. Varför säger ni inte åt mig att jag är bra som jag är, just idag. Mitt i allt svart idag åkte jag och handlade. Svart jacka. Svarta sura ögon. Jag är så innerligt glad att jag inte träffade någon jag känner. En blick och jag hade dödat. Ett ord och jag hade sagt nått dumt. En kram och jag hade sjunkit ihop på golvet. En liten pöl. Orkeslös. Jag har lovat mig själv att jag inte ska ge upp. Alltid fortsätta simma. Det spelar ingen roll att jag är lycklig nu. Jag vet hur jag varit. Vem jag var. Vad jag kännde när jag var tio år och gled in i min första deprission. Jag vet hur jag fungerar kännslomässigt. Men det negativa ska aldrig få vinna över mig. Varför känner man sig så svag ibland? Det blev mat tillslut idag, ganska tyst måltid, men min far skojade friskt som vanligt. Någon har nångång bankat in i huvudet på honom att "ler du mot världen skrattar den tillbaka till dig med sin stor käft". Därför är han alltid glad. Idag gled samtalen in på släktforskning. Han sa att någon forskat på farfars sida, men ju närmare tattarna man kom, (tattare i borlänge = "möjlusarna" som bodde i repbäcken med skrot på gården och kniv i fickan) dessto mindre engagerad blev man. Plötsligt fanns ingen släkt. Min morbror är också av den lite ledsnare typen. Jag har det från två håll. Dessutom växte jag upp med en mamma som mest hade ett streck till mun. Aldrig glad. Alltid ledsen. Inte en enda tår. Hon gick igenom så mycket. Hon hade ingen. Däremot hade alla andra någon. Idag har tyvärr ingen nånting. Alla dessa fyrtio plus kvinnor som plötsligt skiljer sig och blir så otroligt lyckliga. Jag förstår inte hur man kan gå ett nästan helt liv, dela det enda man har med någon som man inte blir lycklig av. Är lycklig med. Jag ser inte varför man delar allt när man sen ändå skiljer sig och blir hur lycklig som hellst. Man har ju hört att kvinnor blir bara bättre på alla punkter efter fyrtio. Jag vill inte tro att det är sant. Jag är rädd för dessa kvinnor. De som plötsligt klipper sig, förlorar vikt, gör saker för sin egen skull och bara är såå lyckliga i sin ensamhet. Varför varför varför vågade ni inte innan? Någon som däremot har vågat är katastrofen. Insåg idag när jag såg henne att vi nog inte sett varandra på en vecka. Trotts att vi bor i samma hus. Delar samma tak. Äter samma mat. Skiter på samma toa. Plötsligt har hon röd-rosa hår och det ser förjävligt ut. Jag orkar inte ens skämmas längre. Jag tänker bara ta det som det är. Någon bor på övervåningen. Fortfarande. Jag har blivit kvinna på riktigt nu. Nästan. Jag har köpt nagellack och har riktiga krämer och produkter som kvinnor bör ha. Jag sminkar mig, jag har min mens. Jag umgås med mina vackra väninnor och jag attraheras av män. Skräms inte av män. Jag vägrar vara offer. Lider av samhällets syn på våldtäckter. Äcklas av att ingen bryr sig. Skämms över att det är så vanligt att man hör om misslyckade dommar att ingen ens höjer ett finger. Skäms över att jag tittar på. Skäms över att även jag tappat orken. Skäms över meningslösheten. Jag är så trött. Jag tappar bort mig själv. Imorgon är jag tillbaka. Det finns inget annat alternativ.Jag saknar allt.
Så många planer. Så mycket vilja. Så lite planering.