minemale

Varje gång solen skiner är det svårt att tro att det varit regn. varje dag som är en bra dag är det svårt att tro att man har haft dåliga dagar i sitt liv. Motgångar. Tänker jag tillbaka på min barndom är den ljus, fin, vacker. Visst hade väl vi det bra, hade vi inte? Jag minns dagar i sommarstugan, på stranden, i solen. varje dag på mitt sommarlov sken solen, det gjorde den väl? Och varje vinter bjöd på metervis med vit pudersnö och alla julaftnar var bra dar, visst var det så? Vi var väl alltid lyckliga? Någonstanns i mig finns sanningen. Kanske regnade det ibland och det var kanske inte alltid snö. Men ändå, såhär i efterhand var det perfekt. Det är svåt att minnas regnet när solen skiner. Det är därför det är så lätt att ge kärleken ett ansikte. Fel ansikte. För ibland är det exakt så det känns när jag tänker på dig. Jag förtränger allt det så in i helvette dåliga. Tänker på alla ljusa minnen, ser bara det som var bra. Det som jag saknar. Tro inte att det är dig jag saknar. Det är Det jag saknar. Men det är så enkelt att projektera över det på dig. Som om du var solen i mitt liv. Som om du var perfekt. Sanningen är att du inte var det. Men såhär i efterhand är det svårt att se det svarta. Sveket finns. Hålet känner jag. Men ändå. Jag ser bara det som var bra.
Det är svårt att spräcka en fantasi.

---

Du växte upp i det lilla landet Du känner doften av skrapsår och grus
Av skogens nässlor och bäcken därigenom Mellan rader av symmetriska hyreshys
Där hade nån slagit i spaden och drömt en dröm
Med det är ingenting som märks där idag Där gror nu bara drömmen om en väg därifrån
Ett annat liv, ett annat jag
Den stan hade inga visioner
Inga öppna hav, ingen kust Inga salta historier i väggarna Inga svindlande höjder, ingen lust
Känner du hur längtan tar Hur du sträcker dig och stretar
Bakom varje hög av sand Finns guld för den som letar För den som letar
Minns du morgonljus eller svärta Ser du lampan slocknad eller tänd?
Minns du hennes brinnande hjärta Blev du värmd då eller blev du bränd?
Bränt barn vill in i elden Bort från askan och det rena grå
Bränt barn har fått smak för värmen Har fått en kärlek till det Stora Blå
Att komma hem är som att resa i tiden Du känner samma känslor igen
Den där kvalmiga, väntande friden
Och samma kärlek och vemod igen
Nu skiner solen och nu blänker ljuset I alla fönster, i alla krypin
Men i en etta i det högsta huset Där rullar inlandsisen in
Vart ska du gå, vad ska du göra med tiden? Men alla tusentals nätter och dar
Ska du schemalägga hela livet Eller ha din rastlösa frihet kvar? (L.W)