månadsuppdateringar
Det verkar ju som att jag lever ett väldigt hektiskt och innehållsrikt liv med tanke på mina flitiga uppdateringar här, och det stämmer ju, till viss del.
Det är fullt upp hela tiden, det är möten, det ska handlas, det är bio, det ska tvättas, det är umgåsning, det ska lagas mat, det ska jobbas det är fester, det är resor, det är allt och lite till. Men det är för det mesta väldigt roligt!
Jag brottas lite med ångest emellanåt, när jag inser att jag sagt upp mig från mitt jobb, osäkrat min ekonomiska trygghet, har jag blivit knäpp? Fast ändå, en livboj åt mitt eget liv, är det inte? Någon mening är det med att jag sagt upp mig och åker till Afrika. Får lite perspektiv och kommer hem och hittar det jag ska göra, hittar min plats. Det är nått sånt jag tänker mig, och det vållar ju självklart också panik, samtidigt som jag känner ett förväntasfullt pirr. Så jag pendlar mellan lugn och cool till hysterisk. Ungefär.
Hellst skulle jag vilja bilda familj. Skaffa några små ungar med Roger och leva lycklig i alla mina dagar. Men det kommer väl också, nån gång!
Jag och GulleA hade en liten diskussion angående att vara hård som sten. Jag tycker att hon är det på så sätt att inget knäcker henne. Hon är inte den lessna personen, den som bryter ihop, bryter ut eller aggerar utåt, hon är på nått sätt oknäckbar. Hon å andra sidan tyckte att jag var hård som sten. Att jag inte var den man satte sig på. Inte den som blev knäckt. Det är spännande det där. Vad man kan visa på ytan, hårda som sten, båda två utanpå. Helt oliktänkande på insidan. Fruktansvärt fina vänner ändå. Fint att man har sånna guldklimpar i sitt liv.
Och Korpi min fina Korpi ska också ut och resa, hon ska till New York, leva loppan i äpplet under två månader, men avresa på söndag. Galet! Och när hon kommer hem så är jag i Ghana. Dvs att vi inte ses för ens i december. Konstigt! Ikväll kör vi kräftskiva i hennes ära. Kräftor sång och dans. Säkerligen lite naket.
Jag längtar!
Jag vill också passa på att tipsa er om det bästa sommarprogrammet i år, Gina Dirawi, klockrent. Vilken klok tjej, endast 20 år och vis som en bok. Hon har sett mer än de flesta av oss, tex självmordsbombaren på drottninggatan och flyktingbåtar i Lybien. Fantastisk berättare. Smart. En ögonöppnare. Jag grät på vägen till jobbet, grät för hennes hemskheter, grät för att jag kände mig som en del i ett förljuget sverige, del i en dubbelmorar, grät för att jag kände mig så oupplevd, grät för att det hon sa var fint, sant men roligt på samma gång.
Nej. Men jobba lite kanske. Håll till godo med ovan spretiga inlägg tills vi ses igen! Må gott!
En besatthet har växt sig star i mig. Älska musik!
